Ingen utställning, men väl lite morfin

Det blev tyvärr inget besök på utställningen Vår Salong i går för min del. Istället tog jag mig till akutmottagningen på Huddinge sjukhus på inrådan från den sköterska som jag fick tala med på telefon när jag ringde dem.

Jag har sedan långt tillbaka ett diskbråck som tyvärr inte blir bättre trots att jag regelbundet går till en sjukgymnast och gör övningar hemma. Jag har ju däremot inte kunnat göra mina övningar i den utsträckning jag borde sedan en månad tillbaka då jag opererade bort en cysta ur ryggen då, och de senaste dagarna har smärtan blivit allt mer påtaglig tills den i går manifesterades i ordentliga kramper i hela höger ben.

Det blev en tur till akuten där det togs en rad tester och genomfördes några övningar så nu är det i alla fall bekräftat av en läkare (och inte enbart av min sjukgymnast) att det rör sig om ett diskbråck.

Det var enligt läkarna inte aktuellt med en akut operation (som tur var på sätt och vis), men det betyder att allt jag kan göra nu är att fortsätta aktivera mig, fortsätta med min sjukgymnastik, samt äta mediciner mot smärtan och för att dämpa de inflammationer som tydligen uppstått i nervändarna.

Jag fick någon slags häxblandning av morfin, smärtstillande, och antiinflammatoriskt i en spruta innan jag lämnade akuten så att jag skulle kunna ta mig hem för egen maskin, och den kuren var fantastiskt. Jag kände ingenting på hela kvällen.

Utöver undersökning, prover, och sprutan så knaprar jag nu även Pronaxen och Citodon, så om jag träffar någon av er och jag verkar lite seg så är det bara kodeinet i citodonen som omvandlats till morfin i kroppen och fuckar upp mig.

Fortfarande ingen sjukgymnastik

Diskbråcket är drygt som satan och sjukgymnastiken är bara att glömma. Jag hade hoppats att jag skulle kunna börja med den igen när jag tagit bort stygnen efter min operation men såret håller fortfarande på att käka och jag får förmodligen besöka vårdcentralen regelbundet ett tag för att få det tittat på, rengjort, och omlagt.

Men jag har iaf nått upp till högkostnadsskyddet så nu kan jag nyttja det för just sånt här, och för sjukgymnastiken (när jag kan börja med den igen), fram till februari 2015 så det är ju något positivt i alla fall.

Sjuk, men inte tillräckligt sjuk?

Nu har det gått en vecka sedan jag opererade mig och de plockade bort en cysta ur ryggen på mig. Läkningen av operationssåret har gått bra, men jag dras ju samtidigt med ett diskbråck som jag haft en längre period.

Jag går regelbundet till en sjukgymnast och gör övningar hemma som en del av behandlingen. Men nu, nu går det inte. Jag kan inte göra 90% av övningarna, p.g.a. ärret på ryggen efter operationen. Att försöka ligga plant på golvet och göra övningarna gör för ont helt enkelt, och en del andra övningar är för påfrestande för ryggen för att jag ska våga göra dem just nu. Så istället får jag använda en TENS-apparat och äta starka värktabletter för att hantera den värsta smärtan.

Att åka den skumpiga tunnelbanan till kontoret är inte speciellt trevligt, men om jag inte kan träffa en läkare innan måndag så kan jag inte få på papper att jag behöver vara hemma en kortare period, och då blir det till att jobba igenom värken. Jag har redan varit hemma nästan en vecka, och efter den tidsperioden behövs läkarintyg.

Jag kan jobba hemifrån av och till, men det är inte hållbart i längden.

Aja, det får räcka på klagomålsfronten. Jag behövde bara skriva av mig och dessutom få ner dagens #blogg100-inlägg.

Diskbråck

Diskbråck

Jag har haft en del problem med rygg och nacke i ganska många år. Ett par ryggskott och låsta nackar har jag hunnit med, men under senhösten 2013 så började jag få ovanligt ont i ena benet. Jag tänkte inte mer på det utan fortsatte vardagslivet som vanligt i hopp om att det skulle försvinna av sig själv.

Men efter en 2,5 timme lång vandring ner för ett berg i slutet av förra året blev allt betydligt sämre, och när min syster som är allmänläkare och själv haft diskbråck fick höra om det så rekommenderade hon en sjukgymnast till mig.

Jag har nu gått till henne i drygt 6 veckor men har tyvärr inte märkt av någon förbättring.

Under själva behandlingarna, och direkt efter att jag gjort mina träningsövningar hemma så känns det bättre, men det varar bara korta perioder.

Den timme jag spenderar på en skumpande tunnelbana varje dag sätter sina spår, så också min 4årige son som vill gosa, bäras, leka på golvet osv (det är svårt att säga nej). Det stillasittande jobbet i en sällan ergonomiskt korrekt ställning gör naturligtvis sitt också.

I morgon är det iaf jag som svänger förbi vårdcentralen för lite konsultation. Det är sällan de rekommenderar en magnetröntgen innan man genomfört 12 veckors rehabilitering hos sjukgymnast men jag håller tummarna. Om inte annat så hoppas jag på lite antiinflammatoriska värktabletter, och kanske t.o.m. Citodon eller liknande till när det är som värst, det är den medicin som hjälpt som bäst mot smärtan tidigare.

Det är bara en av tio med diskbråck som behöver opereras, men som det känns nu, med konstanta pirrningar i benet och ovanligt mycket smärta i ländryggen, trots att jag kör mitt sjukgymnastordinerade program varje dag är ohållbart.

Det känns bara så sjukt jobbigt om jag ska behöva vänta ytterligare 6 veckor innan jag får en MR, men det är bara vänta tills i morgon och se vad de säger.

Har du själv haft problem med ryggen eller nacken, eller haft en ilande smärta längst med baksidan av benet så kan det vara ischias och/eller diskbråck. För mer information om diskbråck, läs på 1177’s webbplats.